Deprimerande....
www.viktenochlivet@blogg.se
Nya bloggen igång nu.
www.helenaslillablogg.wordpress.com
Vill du ha lösenordet till de blogginlägg som handlar om min viktresa, så maila!
the_cleopatra@hotmail.com
Stänger bloggen och öppnar en ny.
:-)
Men nu är det nytt år, och jag känner att det är läge för en nystart. Viktresan har varit en katastrof väldigt länge nu, och jag kommer få starta om i stort sett helt från början, tyvärr. Men det är som det är. Studierna däremot har gått strålande! Jag fick MVG i åtta av de tio kurserna jag tog, så all mitt fokus har legat där. Och nu till våren kommer jag plugga på högskolan i Dalarna på distans. Litteraturvetenskap. Ett steg närmare min dröm att utbilda mig till bibliotekarie så småningom. Så jag ser ett visst ljus vid horisonten.
Men det känns som sagt som ett läge för en nystart. Jag kommer att skriva på en annan blogg från och med nu, och den kommer ha lite annan inrikning än den här. Det kommer inte vara en renodlad viktblogg, utan jag kommer skriva om lite allt möjligt. Visseligen ska jag skriva in mig på viktväktarna i början av februari, så det kommer vara viktinlägg också, men dessa kommer vara lösenordskyddade. Till er som följt mig här kommer jag självklart lämna ut lösenordet om ni önskar följa min nystartade viktresa om ni så önskar. Det skulle naturligtvis glädja mig mycket! Det är bara att maila mig på the_cleopatra@hotmail.com så får ni lösenordet.
Men för de som känner mig IRL har ju denna blogg varit hemlig, så de kommer endast att kunna läsa mina allmänna blogginlägg. Det är flera av mina vänner som frågat om min blogg, så jag tycker denna variant är en bra kompromiss. :-)
Lägg gärna till min nya blogg på bloglovin! :-)
Jag vill tacka er alla som följt mig blogg under den tiden den var aktiv, och som trots min långa paus har behållt mig på er prenumerationslista. Tusen tack!!! Hoppas jag får se flera av er på min nya blogg också, även om det kommer vara lite annorlunda upplägg än denna.
GOTT NYTT ÅR KÄRA VÄNNER!!! :-)
Ja, just ja.... Nya bloggadressen där jag kommer skriva framöver:
http://helenaslillablogg.wordpress.com
Upp som en sol och ned som en pannkaka
Men jag har verkligen fått mig en tankeställare. Det hände nämligen något i helgen som skärrade mig väldigt. Jag drabbades av ett fruktansvärt ryggskott!! Åh, fytusan vad ont jag haft!! Det är fortfarande inte bra, men med starka värktabletter kan jag vara uppe och gå i allafall. Har känt ett tag att jag haft lite ont i svanken när jag går, och det var ju alltid min vardag innan jag tog tag i viktresan första gången förra sommaren. Men jag har aldrig haft ryggskott förut, men jag tror att det har att göra med min viktuppgång kombinerat med den stress som jag har just nu att hinna med allt i skolan. Omedvetet går man och spänner sig, och gör säkert felaktiga rörelser när man bär på tunga skolböcker i väskan.
Men nu känns det liksom bara tvunget att göra något åt vikten igen. Kan ju inte bli halvt handikappad på det där viset, och inte kunna röra mig. Så jag ska göra ett nytt försök. Denna gång ska jag börja med förhoppningsvis några veckors pulverkur, för att bryta mitt felaktiga ätande. Sen blir det övergång till Viktväktarkost, när jag känner att jag är ordentligt på banan igen, och då i kombination med Alli.
Tänker ta min första vägning om en vecka, för jag orkade inte konfronteras med vågens siffror idag. Men jag är alltså igång igen. Måste tänka på min hälsa, och inte låta ryggen ta mer stryk nu. Jag hoppas, hoppas, hoppas, att jag ska ha karaktär nog att få en varaktig viktnedgång igen. Jag bara måste!!!
Vägdag (dag 8 sedan nystart)
Förhoppningsvis kan jag bli lite bättre på att uppdatera och kika in mer hos er duktiga bloggare framöver. Just nu är det dock så himla massa prov den närmsta och föregående veckan, så all ledig tid har gått åt att sitta med näsan över böckerna, och försöka få kunskapen att fastna. Men, jag har ändå försökt att hålla fast vid min föresats att äta bättre och nyttigare igen, så det är ju alltid ett steg i rätt riktning. :-)
Så upp på vågen bar det alltså idag. Och den landade denna gång på:
VIKTTABELL
Vikt 20 sept: 113,3 kg
+/- sedan förra vägningen: -1,4 kg
Totalt sedan nystart: -1,4 kg
Nystartsvikt: 13 sept: 114,7 kilo
Jag är nöjd med det, speciellt eftersom jag inte har haft någon tid att motionera, annat än 25 minuterspromenaderna till och från skolan varje dag. Så, hej hopp, nu är det bara att köra vidare!!! :-) Idag väntar matteprov. Hoppas att de siffrorna är snäll mot mig, de också.
Nä, nu får det bara vara nog!!
Dagens vikt: 13 sept. 114,7 kilo
Nu kör vi!!!!
Oj, vad tiden går...
Här kommer en bild på oss, då vi jobbade med inventering av Lantmäteriets arkiv. I bakgrunden syns några av de tuuuusentals mappar som gått igenom:
Dessa blogg-torke-veckor har inneburit många äta-ute- tillfällen, då jag och min man har hittat på roliga saker tillsammans för att stärka vår relation, och hitta tillbaka till varandra mer och mer. Så de kilon jag antagligen lagt på mig ( jag har inte vägt mig, men känner ju att det är ett och annat ) känns ändå klart värt det just nu. Det är viktigt att satsa på relationen känner jag, även om det på sikt inte ska se ske på det sättet som det matmässigt gjort de senaste veckorna. Det har även blivit jättemånga myskvällar, med film och gottis framför tv:n.
Men det ska bli bättre på kostfronten igen, det bara måste det! Fast denna tid har i allafall gett utdelning i relationen, det känns att vi verkligen är på väg framåt tillsammans, jag och min man. Närheten och intimiteten känns mycket bättre igen, som att vi når fram till varandra på djupet mer och mer. Så jag är glad och tacksam att vi valt att kämpa oss igenom denna svåra passage tillsammans.
Det blir lite sporadisk uppdatering av bloggen som ni märker, men vem vet, rätt som det är kanske jag får ordning och struktur igen även på det! :-)
Hoppas ni har det bra, kära bloggvänner, och jag önskar alla lycka till med det som ni kämpar för och står mitt uppe i!
Vägdag (dag 29)
Livet är lite som en berg och dalbana här hemma. En dag känns det som vi hittat tillbaka ganska väl till varandra, och en annan känns det som vi står på noll igen. Det tar ju tid att bygga upp det som var så nära att raseras totalt. Men jag är glad att vi gör detta helhjärtade försök, för det är inte lätt att hitta en sådan kärlek som vi delar, min man och jag. Känns som jag skulle kunna göra vad som helst för honom. Och efter dessa 23 år som gifta är jag fortfarande otroligt förälskad i honom. Hans blick kan fortfarande ge mig ilningar i maggropen, och jag tycker att han är så fantastiskt vacker och underbar!
När det gäller vikten så går det tydligen åt rätt håll, även om jag inte räknat pointsen varenda dag. Har gått lite på känn, och försökt hålla mig till tre mål om dagen och inte allt för mycket utsvävningar med onyttigheter. Tror också att promenaderna till och från jobbet varje dag gör sitt. Så jag känner mig nöjd med resultatet. "Snart" är jag tillbaka på den vikt jag hade i november, då jag hade gått ner som mest. Och efter det är det bara att fortsätta!
Dagens vikt: 111,2 kg.
Viktminskning sedan förra veckan: 1,2 kg.
Ha en fin vecka, alla goa bloggvänner!
Vägdag (dag 22)
Försöker även hålla koll på maten någolunda, och får därför vara nöjd med den lilla förändring som vågen ändå visade. -0.6 kg. Ev. blir det Alli så småningom, men inte just nu. Känner att jag inte vågar just nu, ifall det blir biverkningar.
Kommer förhoppningsvis få mer tid att skriva, när saker stabiliserat sig lite grand.
Vägdag (dag 15)
Tack för alla uppmuntrande och kloka kommentarer som jag fått. Jag värdesätter det mycket, vänner! Ni är värda mer än guld!! Hoppas ni vet det!
Hopp?
TACK alla för era varma och omtänksamma ord!!! Jag blir rörd över dem, och de har tröstat mig i det mörker som jag befunnit mig i. I morgon är det vägdag. Vet inte hur det kommer gå. Har inte haft nån matlust för jag känt mig lätt illamående mest hela tiden. Har väl varit chocken och sorgen som gjort det. Däremot har jag druckit en hel del vin och cider på kvällarna för att "komma bort" lite från alla känslor. Men ärligt talat känns det som vågens siffror inte som det allra mest primära just nu. Även om jag nu ska försöka följa programmet igen, och komma tillbaka till goda vanor igen. Vill ju satsa på att kunna må bra på alla livets områden framöver.
Orkar inte mer...
Jag kommer inte överleva detta. Mitt hjärta är söndertrasat och gör så ont! Hur ska jag kunna leva utan dig och vår kärlek? Vet att jag måste, om inte annat så för barnens skull. Våra tre fina och goa flickor, som jag älskar mer än ord kan säga. Barnen vi fått tillsammans, du och jag. Och våra underbara barnbarn. Den rika frukten av vår kärlek.
Men jag vet inte hur jag ska orka ta andetag efter andetag, när du inte längre älskar mig. Behöver dig och din kärlek, lika väl som jag behöver luften som jag andas. Du och jag är ju ett.
Jag var 15 år när jag träffade dig första gången. Minns det var sommar och varmt. Vi hade rest långt, till ett sommarläger i Oskarshamn. Där var du. Så snygg och så underbar. Fantastisk på alla sätt. Jag föll som en fura, så där som tonåringar kan göra. Blev besinningslöst förälskad, så som bara ett hjärta som aldrig har sårats kan bli. Min glädje visste inte till sig av glädje när vi, ett år senare, äntligen blev ett par.
Jag gav mitt hjärta helt och hållet till dig. Hela mitt vuxna liv har jag älskat dig. När vi efter två år gifte oss med varandra, kändes det som världen lade sig på sin rätta plats. Det var det här som var livets mening. Du och jag. Tillsammans för evigt. Jag var så besinningslöst lycklig.
Vi blev föräldrar. En fantastisk upplevelse. Tänk, att vår kärlek gett upphov till ett litet underverk! Trots att jag var mycket ung, bara 17 år, var det verkligen det jag ville. Starta en familj tillsammans med min underbara make.
Visst upplevde vi ibland strävsamheter som alla andra. Livet är inte bara en dans på rosor. Men skuggorna kunde aldrig överträffa ljuset. Den bländande kärleken, som värmde varje dag. Även den mörkaste av dem alla.
Med tiden fick vi två till underbara barn, och bit för bit lades till det fantastiska livspussel som är vårt. Så rikt och så fullt av mening. Sammanfogade med kärlekens ram.
Lycka. Jag har alltid känt mig lycklig tillsammans med dig. Även under tider då du haft det så jobbigt med dig själv. Vi har gått genom dödsskuggans dal tillsammans. Men vi har gjort det hand i hand. Alltid funnits där för varandra, och hjälpt varandra igenom. Alltid mött varandra med kärlek i blicken. Även då ögonen varit fyllda av tårar. Kärleken har gnistrat genom dess prismor.
Men nu... Känner mig så vilsen och så krossad. Det river och sliter av ångest inom mig. Din kärlek har slocknat. Den som alltid varit ljuset i mitt liv. Famlar i mörkret, och finner inte någon utväg. Luften jag andas har bytt karaktär. Den är näst intill omöjlig att andas. Virvlar ner i förtvivlans nattsvarta mörker.
Men mitt i allt kan jag inte sluta älska dig. Mitt i mitt eget lidande, vill mitt hjärta brista när jag ser hur du kämpar och lider på ditt eget sätt. Du ville aldrig såra någon. Du har försökt in i det längsta att få det att fungera. Men nu går det inte längre. Du har slutat att förneka. Insett att någonstans på vägen, har ditt hjärta ändrat karaktär. Att din kärlek inte längre står till kvinnor, utan till andra män.
Du är en fantastisk människa, som aldrig önskat annat än vårt bästa. Känner ingen som är så kärleksfull och öm som du. Så mån om allas vår lycka. Så underbar på alla sätt. I vetskap om hur detta skulle skada oss, har du försökt att tränga undan dina känslor. Men nu kommit till en punkt då det inte går längre.
Så nu är vi där vi är. Vi kommer att gå skilda vägar. Vet bara inte hur jag ska överleva. Får ta en timme i taget. Kanske kommer jag någon gång att kunna känna lycka igen. Men nu sörjer jag vår förlorade kärlek. Klamrar mig fast likt en som håller på att drunkna. Snälla, kan du inte bara älska mig igen! Jag dör utan dig.
Samtidigt är jag så tacksam för alla åren som vi fick tillsammans. Det är få människor förunnat att få uppleva den kärlek som vi delat. Mitt i all min sorg vill jag därför fira den vackraste av alla kärlekar - kärleken mellan dig och mig. Jag är förundrad över den. Det fyller mig med eufori när jag tänker på hur fantastiskt vi haft det, du och jag. Vår kärlek liknar en livs levande saga, för den har skapat vardagsmagi. Kunnat vända mörka dagar och gett hopp och kraft att ta sig igenom alla svårigheter. Med din hand i min har jag alltid känt mig hemma. Oavsett var i världen jag befunnit mig. Hemma är där våra hjärtan slår i takt med varandra.
Men nu är det över. Mina hjärtslag ekar i det tomrum som uppstått. Pulserar trött i ensamhetens kammare. Bara gråter och gråter. Det gör så ont! Vill bara krypa upp i din famn, och låtsas som att allt är som vanligt igen. Snälla, kan det inte bara få vara som vanligt igen. Jag vill vakna ur denna mardröm. Jag vill inte skiljas.
Första vägdagen (dag 8)
Ja, idag var min första vägdag- Jag är nöjd med resultatet, så jag kör vidare utan Alli ett tag. Tänkte om det börjar gå trögt, kan jag ta till dem då istället. Minus 2,5 kilo på en vecka är ju en bra början.
Annars är jag lite allmänt i chock idag, för min make sedan 23 år deklarerade idag att han vill skiljas. Eftermiddagen har varit så omtumlande, inte minst för att trösta barnen, samtidigt som jag själv också är så himla ledsen. Nu är barnen tack och lov inte små, men ändå... Mamma och pappa är alltid mamma och pappa. Våra döttrar är 14, 18 och 23 år gamla.
Skriver mer en annan dag, jag känner mig så snurrig just nu... Antar att det är en sorgeprocess att gå igenom för min del. Anledningen att min make vill skiljas är att han insett att han är homosexuell. Det gör ont, ska jag säga... Känner mig både arg, besviken och ledsen. Jag älskar honom så himla mycket! Det har jag gjort ända sedan jag var 15 år gammal. Men man måste försöka överleva, om inte annat så för barnens skull...
Idag är första dagen på resten av mitt liv... (dag 1)
Första veckan ska jag köra vanlig viktväktarkost, för att sedan börja pröva Alli. Det blev ju bara några dagar sist, eftersom jag inte fick tillvaron att funka just då. Förhoppningsvis går det bättre denna gång. Kan behöva en extra skjuts så här i början, för att känna att man är på rätt spår igen.
Frysen är nu full av färdiga middagar enligt viktväktarnas recept, med utmätta pointsvärden, och en burk med viktväktarbars är laddad, ifall sötsuget blir för stort. Är ju bara 2 points i en sådan, och det är klart värt det om man känner att man vill ha något gott.
Så nu kör vi för fulla muggar igen!!!!
Allt tar sin tid
Därför har jag bestämt mig för att sätta rimliga mål för att starta upp min viktresa igen. Håller just nu på att fylla frysen med nyttiga matportioner, så det bara är att ta fram och värma. En av mina fallgropar är när det inte finns något hemma när man kommer hem vrålhungrig. Åtminstone en till maträtt vill jag fixa, innan jag känner att jag har ett "tryggt lager" med nyttiga maträtter hemma.
En annan sak som jag måste se till är att alltid ha frukt och grönt hemma. Samt några "mindre onyttiga" godsaker när sötsuget blir för stort. Jag ska beställa lite saker från Viktväktarnas hemsida att ha hemma.
Men allt tar som sagt längre tid än jag först trodde att det skulle ta. Och det är ok.
Under tiden blir det en timmes promenad per dag, det tar en halvtimme att ta sig till Lyftplatsen på Lantmäteriet. Jobbet funkar för övrigt riktigt bra! Jag håller på med en inventering av deras massiva fotoarkiv, vilket betyder att gå igenom fotonegativ sedan 40-talet och registrera dem. Runt en miljon bilder är det, så det saknas inte arbetsuppgifter om jag säger så. :-)
Men jag har alltså inte släppt tanken på viktminskningen. Det får bara ta den tid det tar att komma igång igen. Förberedelserna är iallafall i full gång! :-)
